Om jag hade varit en duktig flicka så hade jag suttit på en buss på vägen till skolan just nu. Men jag är ingen duktig flicka, och därav så sitter jag inte på en buss utan på min egen säng i bara underkläderna och har inte orkat ta på mig något annat.

Jag orkade inte i morse och ljög för pappa om att jag började 9 istället för kvart över åtta, och fick automatisk typ en timme extra sömn. Inte för att det hjälpte mig egentligen, med tanke på att jag snoozade mig fram tills klockan var kvart i sju.

Och nu är klockan snart kvart över och det enda vettiga jag har gjort är att ha bäddat sängen. Och tagit på mig underkläderna förstås. Jag vet ändå vilka kläder jag ska ha på mig, så det är ingen brådska. Det är sen när jag ska packa väskorna som det blir jobbigt.

Jag har psykologi prov idag som kommer gå åt pipan. Jag orkar inte ens bry mig. Jag har matteprov imorgon och nationella på fredag. Ska hålla tal i svenskan imorgon också, och jag är inte klar än. Men jag orkar inte uppbringa de känslor som säger att jag faktiskt bryr mig.

Så istället gick jag in på FB imorse. Så en person från min skola som börjat måla porträtt av andra. Och alla var så imponerade och "Wow!"-ade åt det hon målade. Tro mig, det var inget vidare. Och de två enda porträtten på folk som jag också känner såg inte ens ut som dem.

Min bästa vän målar sjukt mycket bättre. Sen att jag aldrig skulle säga det till den här personen, precis av samma anledning till att så många tondöva människor söker till Idol, är en helt annan femma.

Eller så kanske jag bara ska sluta vara avundsjuk för att det är så många andra människor som har gömda talanger, medan jag själv inte har någonting alls egentligen. Det var jättefint målat!

Så... nu ska jag gå och göra det jag borde istället för att sitta här och vara uppkäftig.

---

Morgonens låt:
3Oh!3 - DONTTRUSTME

Jag satt sönder en stol idag. Inte en vanlig stol. En av de nya stolarna till den nya altanmöbeln som mina föräldrar köpte för inte så länge sedan. De upptäckte att bordet var sönder tidigare idag, och pappa åkte för att lämna in det. Och nu har jag gjort sönder stolen.

Det var inte särskilt roligt heller. Jag skulle bara sätta mig ner. Och det underliga är väl att jag satt i den stolen innan. Men nu bara brakade båda frambenen samman. Jag var inte med på att den skulle göra det, så jag var på väg att inte röra på mig alls, om det inte vara för att mamma sa åt mig att resa mig.

Jag vet inte vad som var värst heller... att de andra försvarade mig när min pappa sa "Man ska inte sätta sig ner så hårt." eller att de sedan försökte hitta en annan ursäkt som "den skulle gått sönder ändå. Kolla, precis här har det suttit en kvist, det hade gått åt pipan till slut ändå" trots att alla vet att det som hände med största sannolikhet inte hade ett piss med det att göra.

Det är när sådana saker händer som jag mår riktigt jävla skit. Jag vet att jag borde göra något åt det här. Det är händelser som dem som får mig att tänka efter och säga till mig själv "Vill jag verkligen ha det så här?" och trots att jag varje gång på samma svar (nej, naturligtvis) så händer ingenting.

Man lovar och man lovar att man ska göra det, och man ska göra det, och det för att förändra sina vanor. Men löftena bryts gång på gång.

Jag tror jag ska ge mig på det här en gång till. Och verkligen försöka hålla mig till mina mål. Se till att jag klarar det och inte faller ner i det stora svarta hålet som försöker sluka mig nu när jag är mör och med mycket kött på benen. Det kan ju behövas liksom...

Jag menar; jag satt sönder en stol för sjutton!

---

Dagens låt:
Leonard Cohen - Who By Fire