Jag satt sönder en stol idag. Inte en vanlig stol. En av de nya stolarna till den nya altanmöbeln som mina föräldrar köpte för inte så länge sedan. De upptäckte att bordet var sönder tidigare idag, och pappa åkte för att lämna in det. Och nu har jag gjort sönder stolen.

Det var inte särskilt roligt heller. Jag skulle bara sätta mig ner. Och det underliga är väl att jag satt i den stolen innan. Men nu bara brakade båda frambenen samman. Jag var inte med på att den skulle göra det, så jag var på väg att inte röra på mig alls, om det inte vara för att mamma sa åt mig att resa mig.

Jag vet inte vad som var värst heller... att de andra försvarade mig när min pappa sa "Man ska inte sätta sig ner så hårt." eller att de sedan försökte hitta en annan ursäkt som "den skulle gått sönder ändå. Kolla, precis här har det suttit en kvist, det hade gått åt pipan till slut ändå" trots att alla vet att det som hände med största sannolikhet inte hade ett piss med det att göra.

Det är när sådana saker händer som jag mår riktigt jävla skit. Jag vet att jag borde göra något åt det här. Det är händelser som dem som får mig att tänka efter och säga till mig själv "Vill jag verkligen ha det så här?" och trots att jag varje gång på samma svar (nej, naturligtvis) så händer ingenting.

Man lovar och man lovar att man ska göra det, och man ska göra det, och det för att förändra sina vanor. Men löftena bryts gång på gång.

Jag tror jag ska ge mig på det här en gång till. Och verkligen försöka hålla mig till mina mål. Se till att jag klarar det och inte faller ner i det stora svarta hålet som försöker sluka mig nu när jag är mör och med mycket kött på benen. Det kan ju behövas liksom...

Jag menar; jag satt sönder en stol för sjutton!

---

Dagens låt:
Leonard Cohen - Who By Fire