Ok. Måndagen var ingen bra dag. de thar vi redan dokumenterat. Det blev uthärdligt när vi gick på IFK-match senare, jag och en vän Men skit att Blåvitt fick sitt vinnarmål bortdömt. Andra målet på säsongen som blir bortdömt.  Och därmed slutade matchen också oavgjort, 0 - 0 mellan IFK - Gais.

Tisdagen var... seg, i brist på andra ord. Gick upp tidigt för att plugga matte, istället för att simma. Gick till skolan för att ha mattelektion. Det visar sig att min ena partner i Engelska speaking är sjuk, och kan inte komma. Därför skötsvår tid upp till nsäta vecka, och jag hade ingen mer lektion på hela dagen.

Åkte hem för att börja packa inför resan till Irland idag. Det gick bra. Fick ändå fram en hel del som jag ville ha med mig, och saker som jag borde ha med mig och sådär. Sedan tog jag buss och tåg till min musikteori på kulturskolan. Och guidade min pojkvän till kulturskolan.

Ja, pojkvännen följde med hem igår. Han hade glömt sin iPod som han behövde få innan vi åkte så han har något att lyssna på. Och så skulle han hjälpa mig räkna matte. Det lönar sig att ha ett mattegeni som partner, det vill jag ju säga. Jag packade klart, vi räknade matte.

Sen gick vi och la oss. Eller ja... rent fysiskt sett så gick vi och la oss, för vi låg ner. Men vi sov ju inte. Jag tror vi höll varandra vakna till klockan var 1 (och säkert lite till). Och vi gick och la oss vid 9 ändå, och somnade inte förrän då.

Först... äh, vafan, jag säger det rakt ut istället. Först hade vi sex. Sen efter det låg vi och pratade om allt, verkligen allt typ. Sen strulade vi lite. Och så var tanken att vi skulle sova efter det. Men istället låg vi och pratade lite till, innan vi... ja, råkade gå igång igen.

Han hade ett nytt trick i skjortärmen också (inte bokstavligt, för han hade ingen skjorta på sig. Helt ärligt hade han inget alls på sig men ja...). Jag är inte helt ofamiljär med det här tricket heller, så det var ju inte något helt nytt så sett. Men nytt för oss.

Jag vet att ni vill veta vad jag pratar om. Jag pratar om att han la mina ben på hans axlar för att komma djupare. Och jodå, det lyckades. Det kändes, ska jag säga er. Herrejävlar.

Sen efter det låg vi och småpratade, och myste innan vi till sist somnade för att vakna 10 i 7 imorse.

Vi spenderade hela morgonen åt att reda ut vems fel det var att vi är trötta också, utan något vidare bra resultat. Men det gör inte så mycket. Det spelar ingen större roll vems fel det var (för tekniskt sett är vi båda skyldiga), men det är en kul lek vi har.

Och imorse var jag hos läkaren och tog blodprov. Min arm känns fortfarande helt mysko. Sen var jag hos sjukgymnasten. Sen åkte jag hem och packade ner det sista som jag inte kunde packa igår.

Sen har jag suttit och väntat på att min sega dator ska börja ladda ner dem filmerna jag vill ha. Men inget händer. Så istället har jag suttit och lyssnat på soundtracket till sista POTC-filmen. Det har varit riktigt mysigt faktiskt.

Nej. Nu ska vi åka strax. Jag saknar folk redan. Främst min älskling. Och jag ska ändå bara vara borta i 5 dagar. Men jag vet att han saknar mig också. Jag fick höra hans sätt att hanteraatt jag inte är hemma igår kväll när vi pratade.

Men det är något jag inte tänker dela med er.

Nu drar jag. IRLAND, HÄR KOMMER VI!

---

Dagens spellista:

Pirates Of  The Caribbean: At Worlds End Original Soundtrack

(Hans Zimmer)

<3

Det är en skitdag. Det här kommer inte alls bli bra. Mamma är asarg för att jag inte är hemma och pluggar matte. Men jag kan inte vara hemma och plugga matte. Vad tjänar det till när jag ändå inte förstår någonting? Nej, jag skämtar inte. Jag förstår verkligen ingenting.

Dessutom håller jag på att somna för att jag inte förstår. Och för att det är så svinigt tråkigt. Jag svär, om jag klarar matte nationella, så kommer jag aldrig öppna en mattebok igen. Jag har alltid hatat matte. Aldrig varit särskilt bra på det heller.

Jag får lite hjälp av min älskling. Men hur ska det hjälpa mig när jag åker till Irland på onsdag, och inte är hemma förrän på måndag nästa vecka, och nationella är på tisdag nästa vecka.

Ok, glöm det jag sa om att jag får hjälp av min älskling. Jag förstår ändå ingenting. Han tror att det är så lätt att förstår matte, och har så svårt att ta in att jag inte förstår något överhuvudtaget. Jag förstår verkligen inte matte överhuvudtaget. Inte för fem öre.

Och nu så tror han att han kan förklara via sms så att jag ska förstå det jag inte förstår. Hurra för at IQn ligger på extremt hög nivå idag. Ovanpå det så är mamma förbannad för att jag går på derbyt idag och inte sitter hemma och pluggar matte.

Ja, jag vet att jag upprepar mig.

Men vad är poängen med att jag sitter hemma och pluggar något som jag inte förstår. Jag fattar inte hur jag ska räkna ut massa saker. Och det roliga är, att även via sms, så hör jag hur min pojkvän suckar åt mig, föratt jag inte förstår.

Men det är inte mitt fel. Jag kan inte hjälpa att jag inte förstår. Jag kan inte göra något åt att min hjärna inte är mottaglig för matematik. Men jag känner mig så jävla dum när folk suckar åt mig också så fort jag inte förstår. Jag blir inte bättre av att folk tycker att jag är dum för att jag inte kan.

Nej. Nu ska jag sitta här och hata matte, och alla som har lätt för det.

---

Dagens låt:
Edward Maya feat. Vika Jigulina - Stereo Love

Jag blir så trött. Jag blir bara så jävla trött. Jag vet inte var jag ska ta vägen.

Vi är i slutspurten av skolåret. Alla beter sig konstigt. Allting skiter sig. Allting är bara fel, och jag orkar inte mer. Allting blir bara fel, och alla är arga eller irriterad, men ingen vill erkänna det.

Min bästa vän beter sig inte som min bästa vän längre. Och idag fick jag äntligen reda på anledningen till att vi inte umgås längre. Hon tror (och jag vet inte varför) att min pojkvän inte vill att jag ska umgås med henne, därför vill hon inte (!) umgås med mig.

Men det har han aldrig sagt, och jag har aldrig påstått något sådant... så i grund och botten är det alltså hon som inte vill umgås med mig. Eller? Hon kämpar ju inte precis för att vi ska få tid att göra saker ihop. Hon frågar inte om vi ska göra något.

Så om så vore, att min pojkvän inte velat att jag skulle umgåtts med henne, så skulle hon alltså bara stå bredvid och låta det hända. Låta mig bli tagen ifrån henne helt enkelt. Så mycket är vår vänskap värd, att hon skulle låta mig bli avskärmad från henne istället för att försöka behålla mig som vän.

Det är ju trevligt och veta. Och sen min lillasyster som tydligt har tagit min väns parti, utan att ha hört min sida av saken dessutom. Och hon vägrar erkänna att det är det hon gjort.

Och nu säger hon att hon inte ogillar honom. Fast jag vet att hon absolut inte tycker om honom. Det märks på henne.

Jag begär inte att dem ska gilla min pojkvän. Men jag begär att de ska respektera att jag har gjort det här valet. Att jag tycker om honom, och att jag vill göra det ifred, om jag får. Men det får jag inte. Och att alla andra ska ta så jävla illa vid sig för att jag gör det, förstår jag inte.

Jag vet att inte alla gillar honom. Jag är fan inte dum. Men jag skulle uppskatta om dem kunde hålla det för sig själva. Och att de kunde respektera mig såpass mycket att de kunde tolerera att vara i samma rum i alla fall.

Jag tänker inte välja den ena över den andra. Men jag tänker inte tolerera att någon agerar som att det är ett "det ena eller det andra" val heller. För det är det inte. Men om det bara är jag som arbetar för att undvika något sånt, vet jag inte hur länge jag kommer orka.

Jag vet inte om jag orkar alls. Mitt huvud gör ont, det gör ont i magen, jag är trött utan anledning. Skolarbete hopar sig, och jag pallar snart inte mer. Jag vet inte om jag orkar med att min bästa vän inte längre vill umgås med mig, av anledningar som är helt bisarra.

Jag ska sova nu.

---

Eftermiddagens låt:
Renfue - Dancing With A Liar

 Borde egentligen vara ute med hunden just nu. Måste gå till bussen snart också. Helt ärligt är jag inte säker på att jag vill gå egentligen. Men jag måste. Jag har redan lovat att jag ska göra det. Så jag sitter på min säng och fryser i väntan på att gå.

Jag ska ta ut hunden så fort jag har skrivit klart här. Det är ingen bra vecka. Det är verkligen inte det. Min s.k bästa vän är astyken, och jag vet inte om hon vill ha något med mig att göra, även om jag faktiskt är på väg till hennes konsert i Alingeby, som en överraskning för henne.

Min pojkvän beter sig jättekonstigt, och jag vet inte om jag orkar med det. Han är avundsjuk, och jag vet på vem. Jag vet varför. Det jag inte förstår är varför han, istället för att konfrontera problemet, gömmer sig.

Han går därifrån. Han håller sig borta. Blir mer distant. Och jag blir mer och mer irriterad på honom. Jag vill inte att det här ska hända. Jag orkar inte det. Jag tänker inte tillåta det. Vill inte tillåta det.

Jag förstår inte varför han inte fattar att jag inte tycker om någon annan. Att han tydligen inte känner mig så väl som jag trodde, och vet att jag aldrig skulle vara så oärlig mot honom.

Det finns en anledning till att han är den första jag tänker på när jag vaknar och den sista jag tänker på innan jag somnar. Det finns en anledning till att det är han som ligger bredvid mig på nätterna. Det finns en anledning till att det är hans hand jag greppar efter, att det är hans läppar min längtar till.

Varför förstår han inte det?

---

Förmiddagens låt:
OneRepublic - All The Right Moves

Sitter här och funderar över den lilla röda skrivbok som jag fick i julklapp av min pojkvän. Den är jättefin. 13x13 cm stor (tror jag), pärmen i lite mörkare rött tyg  med två hjärtan inetsade på framsidan, och ett litet rött snöre som bokmärke, precis som i Psalmböckerna i kyrkan typ.

Till den fick jag en bläckpenna med ett "sudd" i ena änden. Man kan alltså sudda det man skrivit om man skrivit fel. Vilket är bra för mig, för jag har en tendens att förändra mina d till q eller g när jag skriver för hand.

I alla fall, tillbaka till den söta lilla skrivboken.

Jag tycker det är så intressant att jag fick den. Jag menar, han vet att jag älskar att skriva, så jag vet ju att det är därför. Men jag tycker det är intressant, för han har faktiskt gett mig en bok som jag skrivet dikter i. Och han kommer aldrig få läsa dem. Aldrig.

Det är inte det att jag inte vill att han ska läsa dem. Men hans reaktioner har inte varit åt något håll av det jag vill ha. Antingen så vill jag ha positiv feedback, eller konstruktiv kritik. Jag har inte fått varken eller av honom. Han tycker helt enkelt inte om det jag skriver. Varför vet jag inte.

Jag är inte helt hundra på att han vet det heller faktiskt. Men, därav har jag bestämt mig för att han aldrig kommer få se dem. Jag ska spara boken hos mig. Ge till mina barn i framtiden att göravad dem vill med. Eller spara den tills jag blir gammal och läsa igenom dem då.

Men han får aldrig se dem. I så fall får han bända loss den från mina döda kalla fingrar.

Det finns bara en enda person i hela världen som får läsa allt jag skriver. Främst för att han kommer med konstruktiv kritik, eller positiv feedback. Och han tycker om att jag skriver. Att jag gör något som jag verkligen vill.

Det är min vän. Med i orkestern han också. Har varit min vän sedan jag började, och är nu en av mina bästa killkompisar. Han tycker det är intressant när jag skriver. Fast... jag tror inte han kommer få se boken heller. Jag tror jag kommer hålla den för mig själv.

Ja. Så får det bli.

Towes Röda Skrivbok.

---

Kvällens låt:
Jack McManus - You Think I Don't Care

Jag var inte helt säker på hur jag skulle hantera den här dagen. Det började med ett besök på konstmiséet med KUHI och det började inte förrän kl 10. Sen gick jag och min vän för att äta med en av mina bästa vänner på Paprika för att hon inte började förrän kvart över tolv.

Efter detta var det bara att pallra sig till svenskan där vi skulle hålla tal för nationella muntliga. Hela temat gällde relationer, och jag talade om barn och deras förmåga att älska villkorslöst. Det måste ha gått hem någorlunda eftersom jag gick ifrån lektionen med ett MVG i nationella muntliga.

Sen skulle vi ha engelska. Men eftersom jag inte har speaking-delen förrän nästa vecka så hade jag ju ingen lektion. Så istället gick jag och en kompis till biblioteket och lånade nya bäcker (eller jag lånade nya böcker) så jag har något att läsa och sen åkte jag hem.

Mamma lagade mat och körde mig sedan till tåget för att åka och repa med orkestern. Väl där så satte jag mig för och skrev klart förslaget till hur inbjudan för min och min väns födelsedagsfest-grej ska se ut, och sedan schasade jag in mina klarinettister i vårat rum, och schasade bort dem som inte hörde dit.

Repet var över lag väldigt trevligt även om det fortfarande är skit att klarinetten försvann i måndags. Vi spelade de nya låtarna vi fått som vi ska spela på Tattoot i Borås om två veckor ungefär.

Och jag tycker det är så fascinerande, att det kan vara så underligt att prata med min pojkvän på msn eller via telefonen nu för tiden, för att han verkar så... distanserad och ointresserad och jag frågar mig själv varför vi är tillsammans egentligen.

Men så träffar jag honom, och han är världens gulligaste, och jag minns exakt varför. Idag kom han fram, tittade på mig en stund och sen kramade han mig och frågade hur jag mådde. Då mådde jag genast bättre. Han lät mig krama honom resten av pausen innan vi blev tvungna att gå tillbaka till våra platser för att spela.

Inte så att han inte låter mig göra det annars. Men han strök mig över ryggen hela tiden och sa åt dem andra att vara tysta så fort dem nämnde det med klarinetten. Och det är vid såna tillfällen jag vet precis varför jag älskar honom.

Veckan blev plötsligt mycket bättre än innan, även om den fortfarande är långt ifrån bra.

Tack älskling <3

---

Dagens låt:

Jason Mraz - Make It Mine

 Trött idag. Ingen vidare morgon. Jag visste att jag inte skulle vara med på matteprovet, men jag orkade inte ens gå upp såpass att jag hann i tid till lektionen heller. Det är helt enkelt ingen bra vecka.

Skolan har varit seg. Jag gjorde inget vettigt under mattelektionen (jag kan ju inte räkna matte direkt, eftersom matteboken rök igår också)... eller, jag skrev till det sista på mitt tal som jag kanske får hålla imorgon istället för idag.

Sen gick jag och några vänner och åt. Pasta med kyckling i currysås. Det var väl helt ok tror jag. Jag vet inte riktigt hur man ska bedöma det. Det spelar ingen större roll vad det är ändå så...

Folk går runt och snackar skit om min vän och hennes pojkvän. Säger att han strulade och grejer med en annan tjej medan demvar i Frankrike. Det tror jag inte ett skit på. Det skulle han aldrig göra. Och inte tjejen heller. Hon är också upptagen, och båda dem människorna är inte personer som skulle göra så.

Och nu har mina klasskamrater fått ceperyck och tycker det är vettigt att störa Chalmers eleverna några våningar ner. Mycket intressant att de inte har tillräckligt mycket vett för att förstå själva att det inte är särskilt smart. Ja, vi lär ju bli utkickade från det här stället när kontraktet går ut i vår. Ofta dem skulle vilja ha kvar oss.

Jag orkar inte med dem. Jag har ont i huvudet dessutom. Och jag kommer behöva skippa i stort sett hela engelska lektionen bara för att min dirigent vill ha mig i Lerum vid halv 3. Jag har inte mycket val antar jag om jag vill vara med på torsdag... Inte för att det kommer fungera så bra nu när klarinetten är borta.

Jag får låna en klarinett av Micke. Men jag vet inte.... jag kanske låter bli att spela i alla fall. Vi får väl se.

Nu slutar svenska lektionen och jag måste gå och prata med min engelska lärare, och kanske överleva ytterligare en halvtimme med min korkade klass.

---

Morgonens låt:
Boys Like Girls - Up Against The Wall

Jag tänkte skriva om min dag. Om hur dryg skolan är. Om hur kul det är att göra prov i psykologi, för det är egentligen inte så mycket press på att kunna saker utantill, utan man kan litegrann och sedan är resten upp till ens egen analytiska förmåga.

Men jag vet inte om jag orkar skriva mycket mer om det än det där egentligen. Jag kan inte se hur den här veckan skulle kunna bli värre än den redan är. Och självklart kommer det börja spöregna resten av veckan bara för att jag säger så. Men vem bryr sig.

Börjar det spöregna så kommer jag vara den första ut genom dörren i bara t-shirt och shorts, barfota. Jag ska bli så förkyld att jag slipper skolan för resten av året. Jag orkar snart inte mer.

Och ovanpå det så var det någon som stal min klarinett idag. Jag stod och pratade med en vän om våra problem med en tredje väns pojkvän. Och bara... sådär så var det någon som tog väskan som klarinetten låg i.

Jag ville bara gråta. Jag var nästan på väg att börja gråta där, mitt i stan. Men jag har någon slags mental spärr (tack och lov) och kan inte börja gråta bland folk. Jag får bara glansiga ögon, men det kommer aldrig ut. Det var först när jag såg mamma som väntade på mig på stationen som jag började gråta på riktigt.

Jag vet att ni icke-musikaliska personer som inte har instrument inte kan förstå hur man kan börja gråta över att ha förlorat sitt instrument. Men jag är musiker. Det var en träklarinett, en av de finaste slagen, med otrolig klang och den var min. Bara min.

Det är lite som Harry Potter; när man har hittat sitt instrument (trollstav) så bara vet man att den är perfekt. Även om det är andra som inte kan spela på den, eller tycker den är krånglig och inte kan använda den, så är den perfekt just för dig.

Och för en musiker så blir instrumentet en del aven. När de försvinner, blir stulna eller liknande så är det som att förlora sin bästa vän, eller ett syskon. Det är hemskt.

Dessutom tog dem min mattebok, så nu har jag panik och vägrar göra matteprov imorgon. Jag kan inte göra matteprov om jag inte får titta i boken och läsa lite om det en sista gång dagen innan provet. Det går inte.

Så nu ska jag gå. Och så kanske jag tar och skriver klart mitt svenska tal innan jag går och lägger mig och vägrar gå upp imorgon. Jag vill inte.

Jag ville inte äta förut. Men jag visste att om jag inte gjorde det så hade jag spytt av illamåendet som kommer när man inte äter som man ska.

Nu har jag sjukt ont i huvudet.

---

Dagens låt:
3Oh!3 feat Katy Perry - STARSTRUKK